Så kom den – ångesten. Idag mår jag inte bra. A jobbar och jag är själv hemma med alla fyra barnen. Har tusen saker jag borde göra, men kan inte förmå mig att ta tag i nåt. Känner mig nedstämd och på dåligt humör. Känner att jag skriker åt barnen hela tiden, vilket i sin tur gör att jag ständigt har dåligt samvete.
Var väl bara en tidsfråga innan det skulle komma, men jag hade nästan börjat hoppas.
Jag har läst ett par sidor tillbaka i din blogg och sitter här och bara gapar!
Vad är det för människa till fru du har? Vill ruska om dig, hjälpa dig att packa väskan och bara dra.
(Fattar ju givetvis att det inte är så enkelt, jag har själv barn.)
Du skall inte låta dig bli behandlad så, ABSOLUT INTE!
Hoppas allt löser sig på bästa sätt, och att du får ro i hjärtat!
Känner med dig..
Förstår dina handlingar..
Önskar jag kunde ge dig en styrkekram,
något som ger hopp,
eller tro
på något
som för länge sedan
suddats ut..
Förstår så väl hur det känns..
Barnen, skådespelen, kampen, tårarna, kasten.
Kramar om
Du verkar vara en fin person. Ta dig själv i kragen och belöna dig genom att ha det bra och inte gå och trampa i dåligt. Okej!? Kram!