Börjar bli lätt orolig för mig själv. Förutom de få dagar jag krisade förr veckan mår jag inte i närheten så dåligt som efter de förra otroheterna. Konstigt! Känns som om jag borde må skit. Den här gången var ju egentligen mycket värre. Dels för att det upprepade sig trots otaliga löften om att det aldrig skulle hända igen. Dels för att hon tagit hem Christer i vårt hem, och låtit honom sova i vår säng, i samma rum som vår son.
Just nu känner jag mig mest likgiltig inför det där. Det känns som om det inte betyder nåt.
Igår skar det dock till lite när jag insåg att A verkligen höll på att utveckla mer känslor för Christer och att hon ett tag inte riktigt visste vad hon ville. Så har det inte varit med de andra. När A insåg hur ledsen det gjorde mig gjorde hon dock sitt bästa för att få mig att tro att det inte varit så, och ganska snart försvann de negativa tankarna.
Väntar bara på att allt ska slå ner som en blixt och känner mig väldigt förvirrad. Tills dess försöker jag dock leva på så vanligt som möjligt, och för tillfället känns det ganska bra.
