Ångest

Så kom den – ångesten. Idag mår jag inte bra. A jobbar och jag är själv hemma med alla fyra barnen. Har tusen saker jag borde göra, men kan inte förmå mig att ta tag i nåt. Känner mig nedstämd och på dåligt humör. Känner att jag skriker åt barnen hela tiden, vilket i sin tur gör att jag ständigt har dåligt samvete.

Var väl bara en tidsfråga innan det skulle komma, men jag hade nästan börjat hoppas.

Håller jag på att bli galen?

Börjar bli lätt orolig för mig själv. Förutom de få dagar jag krisade förr veckan mår jag inte i närheten så dåligt som efter de förra otroheterna. Konstigt! Känns som om jag borde må skit. Den här gången var ju egentligen mycket värre. Dels för att det upprepade sig trots otaliga löften om att det aldrig skulle hända igen. Dels för att hon tagit hem Christer i vårt hem, och låtit honom sova i vår säng, i samma rum som vår son.

Just nu känner jag mig mest likgiltig inför det där. Det känns som om det inte betyder nåt.

Igår skar det dock till lite när jag insåg att A verkligen höll på att utveckla mer känslor för Christer och att hon ett tag inte riktigt visste vad hon ville. Så har det inte varit med de andra. När A insåg hur ledsen det gjorde mig gjorde hon dock sitt bästa för att få mig att tro att det inte varit så, och ganska snart försvann de negativa tankarna.

Väntar bara på att allt ska slå ner som en blixt och känner mig väldigt förvirrad. Tills dess försöker jag dock leva på så vanligt som möjligt, och för tillfället känns det ganska bra.

Annorlunda söndag

Igår gjorde jag nåt som jag inte riktigt trodde om mig själv. Jag tog kontakt med Henriks sambo, H. Vi känner inte varandra sen tidigare, även om vi har flera gemensamma vänner. Tills igår morse visste H inte alls vem jag var.

Jag vet inte om det var rätt eller fel. Om jag utgår från mig själv vet jag dock att jag skulle velat veta. Jag berättade för henne vad som hänt.

Ett par timmar senare fick jag svar. Av förståeliga skäl var hon förvirrad och visste inte vad hon skulle tro. Vi hade mycket kontakt under dagen och jag skickade även över A’s meddelande till Henrik. Det som utlöste allt.

Henrik har tydligen valt att neka till att han haft någon kontakt med A, förutom ett grattis-SMS när han blev pappa. Det slutade med att H ringde och pratade med A för att få höra det från någon annan än mig.

Som sagt – en mycket annorlunda söndag. Dessutom blev det dålig stämning mellan mig och A. Jag upplevde det som att hon blev sur för att jag satte Henrik i klistret, och jag tyckte inte riktigt att det var där hon skulle ha sina sympatier i det här läget. Kanske missförstod vi varandra, och det kändes som om vi redde ut den diskussionen.

Kändes som om vi, trots allt, var ganska nära varandra igår.

- Posted using BlogPress from my iPhone

När hjärta och hjärna säger olika saker

Hjärnan säger att det som hänt är för djävligt, att jag borde be A dra åt h e A dra åt h-e, att jag sannolikt kommer att bli sviken igen, att det här aldrig kommer att ordna sig och kännas bra.

Hjärtat säger att det fortfarande är min A, som jag valt att leva med, att hon är sjuk och behöver hjälp. Hjärtat vill bara hålla om och krama A.

Av någon anledning är det hjärtat som styr mig just nu. Det känns som jag tämligen villkorslöst är på väg tillbaka. Inte helt villkorslöst iofs. Ett absolut krav är att A söker  hjälp. Det är A med på.

Just nu känns det som om vi försöker leva ungefär som vanligt, och konstigt nog går det ganska bra. Jag är iofs ledsen till och från, men inte alls i samma utsträckning som vid förra otroheten. Konstigt. Det borde vara värre den här gången.

Kanske behöver jag också hjälp och någon att tala med. Risken är att jag tränger undan alla de jobbiga känslorna, och att det är därför det ändå känns ganska okej.

Och ännu mer

Christer har varit hemma hos oss. De har haft sex på vår vardagsrumssoffa. Två gånger.

Som om det inte var nog med det har han sovit i vår säng. I vårt sovrum sover fortfarande bebisen på nätterna. Christer har med andra ord delat sovrum med min fru och mitt barn efter att han och A haft sex.

Fy fan.

SMS till A

Jag kämpar hela tiden för att försöka hitta nåt att hänga upp ett förtroende för dig på igen. Det kanske inte känns så för dig eftersom du säkert upplever att jag snokar. Men det är mitt sätt att försöka hitta en gnutta av hopp i det här. Om du vid något tillfälle talar sanning vad gäller nåt jag hittat så har jag åtminstone nåt att bygga på. Tyvärr känner jag att det inte funkar särskilt bra. Kroken som jag försöker hänga upp förtroendet på flyttas runt hela tiden av dig. Du måste bestämma dig för om det verkligen är mig och barnen du vill ha i ditt liv. I så fall måste du hjälpa mig, inte motarbeta mig. För varje gång du flyttar kroken går jag sönder lite, och snart orkar jag inte mer. Eller så hittar jag inget mer som jag kan kolla. Du kanske skulle tycka det vore bra, för då slutar jag snoka, men utifrån min synvinkel innebär det att kroken är borta, och om kroken är borta finns det nog inte så mycket mer för oss att säga till varandra. Så vill jag inte ha det! Vill du?

Ännu mer

Igår var en ganska bra dag, tills kvällen kom. Jag var trots allt på gott humör, och beredd att fortsätta jobba med förhållandet, under vissa villkor.

I går kväll hittade jag dock ”bevis” för ännu än flirt, en kille på A’s jobb – Christer. Eftersom hon hittills inte erkänt något annat än det hon vet att jag kan bevisa, valde jag att inte berätta vad jag visste, utan lät henne veta att jag visste nåt, och att en förutsättning för att jag ska kunna återskapa nån form av förtroende igen är att hon börjar berätta sanningen, och hela sanningen. A berättade då att hon och Christer hade regelbunden kontakt via SMS, och ibland Facebook och mail. De hade träffats på stan en gång också, men inget hade hänt. I vanlig ordning ”betydde det inget” utan var bara lite spännande. Att hon bett honom att i ett mail berätta om sig själv, sin bakgrund och sin livssituation vara bara för att hon var intresserad av honom som kompis. Att han erkände att han var besviken över att hon var gift, och dessutom beskrev det som en drog att vänta på hennes SMS föranledde henne tydligen inte att göra någon annan bedömning.

Jag packade en väska och gick. Dessvärre kom jag fram till att jag gått ifrån såväl nycklar som väskan med skoluppgifter och kurslitteratur, så jag kände mig tvungen att återvända hem. Sov dock på soffan i natt. Tror det är andra gången det hänt under alla otrohetsaffärer. Så här nära en total brytning har vi aldrig varit.

Jag har insett att A har problem som kräver professionell hjälp. Oavsett om hon ska gå vidare med mig eller vi ska gå vidare på varsitt håll kommer hon inte att klara ett förhållande utan att ha tagit tag i sina problem.

Så var lämnar det mig? Är det mer acceptabelt för att hon är sjuk? Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att det gör precis lika ont och att jag går sönder lika mycket.

Hungerskänslor

Jag borde nog ta hand om mig själv bättre. Orkade inte bry mig om mat när jag åkte i morse, och var inte särskilt hungrig när det var lunchdags, så jag har inte ätit sen frukost i morse, och det är ett par timmar till hemkomst. Det får mig förmodligen att känna mig ännu eländigare just nu.

Inga tårar

Förra gången jag upptäckte att A var otrogen var jag otröstligt ledsen. Inte hela tiden, men gråtattackerna kom ganska ofta.

Nu har det gått över trettio timmar sen jag hittade meddelandet från A till Henrik, men jag har inte fällt en tår. På något sätt är det annorlunda den här gången. Det är liksom som om tårarna tagit slut. Att det blev för mycket tårar förra gången. Eller är det helt enkelt så att jag inte är ledsen på samma sätt den hör gången, utan mer uppgiven.

Nyblivna måbarnspappor…

…borde inte jaga ligg första veckan efter tillökningen.

Jag har nog inte skrivit att Henrik blivit pappa. I början av oktober. Nu vet jag ju inte hur länge A och Henrik haft kontakt den här gången, men A’s meddelande på Facebook var skickat 19 oktober, så det är väl inte osannolikt att de hade kontakt under tiden Henriks sambo låg på BB.

Fy fan!