För ett tag sedan kom ett litet bakslag. Jag vet inte riktigt varför – tror att det är uppemot ett halvår sen jag senast kollade hennes mobil – men helt plötsligt fick jag ett infall en morgon när hon låg och sov och lämnat mobilen i hallen. Hittade en SMS-konversation med Per.
Även Per är en kille vi träffat inom den ideella organisation vi är aktiva i. A har hållit kurs för honom. Såvitt jag vet är det enda gången de träffats. Kursen bestod i tre delmoment – tre heldagar – men utan övernattningar.
Per talar om att kursen varit bra, A frågar vart de är, Per svarar och sen kommer följande:
A: Okej jag är lite förvirradoch glömsk som du vet 
Per: Blir så med mage. 
A: Precis:-) undrar vad jag ska skylla på sen…
Per: Att du är gift.
A: Ha ha ja den var bra
Jag kan ju inte riktigt se vad som skulle vara roligt, och drog slutsatsen att det var något internt skämt dem emellan. Ett internt skämt om A:s äktenskap inkluderar ju även mig, och hur jag än tänker kan jag inte komma på någon förklaring till skämtet som jag känner mig bekväm med.
Efter någon dag konfronterade jag henne, och hade väl innerst inne hoppats på en vettig förklaring. Dessvärre uteblev den.
A:s förklaring var att Per skämtat, att han har lite konstig humor. A:s förklaring till sitt svar var att hon var ironisk.
Jag tycker det är krystade förklaringar. Men samtidigt kan jag ju inte bortse från att det är närmast omöjligt att de skulle lyckats ha något ihop eftersom de tillfällen de kunnat träffats varit i princip obefintliga.
Det blev med andra ord ett litet bakslag, men just nu känns det som om vi är ifatt igen.
Usch, jag förstår att du nojjar!
Det är säkert inget skumt på gång, han flirtade säkert lite med henne på kursen, vilket förklarar att han drog upp ett internt skämt. Men med alla sår efter en otrohet är det oundvikligt att en sådan konversation får dina hårstrån att resa sig…
Ni har kommit längre än mig och min (tidigare otrogne) pojkvän, men jag antar att osäkerheten och misstänksamheten aldrig kommer att kunna försvinna till hundra procent.
Nä, jag har väl innerst inne också dragit slutsatsen att det inte är något skumt på gång, och det känns, otroligt nog, som om jag redan lyckats släppa det här bakslaget. Skönt!
Jag upplever nog att misstänksamheten i vardagen faktiskt är på väg att sakta försvinna, men däremot kommer det ju alltid tillbaks om det händer något ovanligt, som t.ex. den här situationen. Lycka till!