Hej igen! Det var ju ett tag sen sist. Livet har rullat på, och vi har trots allt klarat oss ganska bra. Klarade tentan förresten. Blev godkänd, inte mer.
Trodde nog inte att det skulle bli fler blogginlägg. Det har liksom inte riktigt känts som om behovet funnits. Men den här soppan tar visst aldrig slut. Den här gången vet jag iofs inte om det hänt nåt allvarlig. Förmodligen inte, men trots det är det som hänt tillräckligt. Tycker jag i alla fall.
Förra veckan skulle A på personalfest. Det kändes någorlunda okej, även om jag var lite orolig. På sin datorinloggning på vår gemensamma dator har hon sparat lösenordet till Facebook. Det gör att jag genom den datorn kan komma åt hennes Facebook, vilket hon också vet. Förra veckan var jag inne flera gånger, av oro för personalfesten. På fredagen dök det helt plötsligt upp ett meddelande från en kvinnlig tjejjobbarkompis om något banalt som hade med jobbet att göra. Med meddelandet kom också en historik på tidigare konversation, som A uppenbarligen hade raderat. A hade skrivit:
Hej! Jag vill inte att så många känner till den där stalkerkillen, vet ju inte vem han är så därför kommer jag svara lite neutralt på den frågan i min logg så vet
![]()
Men för dig kan jag säga att han inte skickat nåt mer men man vet ju aldrig…
Så A har haft en okänd stalkerkille efter sig? Det var mer än jag visste. Första tanken var att hon hade haft en intensiv SMS-kontakt med någon när hon var på jobbet och att jobbarkompisen hade frågat, och A hittat på en historia om en stalker. Jag insåg att det iofs var lite långsökt. Samtidigt gnagde det att hon inte sagt något om stalkern, och att hon raderat meddelandet från jobbarkompisen, uppenbart för att jag inte skulle läsa det. I A’s öppna Facebooklogg hade jobbarkompisen frågat om ”idioten”, och A svarade att han försvunnit och inte kommit tillbaka. Det där var ju uppenbarligen inte heller sant, eftersom hon i det privata meddelandet till jobbarkompisen skrev att hon inte visste vem det var.
Jag bestämde mig dock för att inte göra någon stor sak av det förrän jag checkat av med A, så när hon kom hem på kvällen frågade jag lite halvintresserat vad diskussionen i hennes logg handlat om. Hon hänvisade till en historia som jag visste inte var sann. Så nu var det uppenbart att hon ljög.
Nästa morgon frontade jag henne. Då berättade hon följande historia:
Ett för henne okänt mobilnummer hade en dag SMSat till henne och frågat vad hon gjorde. Hon svarade med att fråga vem personen var. Efter att ha konstaterat att hon inte kände personen hade hon fortsatt SMSa med honom. När han började komma in på sex insåg hon att det hon höll på med var fel, och bad att få avsluta kontakten. Han gav sig inte och hon hotade med att polisanmäla honom. Efter det slutade han höra av sig.
Jag bad henne visa mig SMSen. De hade hon i vanlig ordning raderat. Det fanns därmed inga bevis för att det hon sa var sant, också det i vanlig ordning. Däremot kunde hon visa att hon mailat till sin mobiloperatör och frågat om det gick att blocka någon från att skicka SMS, och fått svar från dem. Hon menar på att hon skämdes över att hon börjat SMSa med killen och därmed inte vågat berätta något för mig eftersom hon insåg att det var fel. Å andra sidan menar hon på att hon faktiskt avslutat det hela, och att hon själv var glad över att hon faktiskt lyckats med det.
Om hennes historia är sann är det iofs ett framsteg att hon lyckats sluta i tid, hon har haft ett ”återfall” som hon lyckats hantera någorlunda. Å andra sidan är ett återfall alltid ett varningstecken. Att låta bli att berätta något är dessutom en sak, att ljuga mig rakt upp i ansiktet en annan. Hon borde berättat, och hon borde sparat SMSen för att styrka sin historia.
Även om hennes historia kan vara sann. Den hänger ju faktiskt hyfsat ihop, så finns det ju alternativa historier som också hänger ihop. T.ex. skulle hon kunnat haft en affär med en kille. När hon velat avsluta har han fortsatt att vilja ha kontakt. Till slut har hon tröttnat och skrivit till sin mobiloperatör och frågat om hon kan blocka numret, och slutligen hotat att polisanmäla honom. Det är ju också ett sannolikt händelseförlopp.
Det lilla, lilla förtroende jag lyckats bygga upp under det senaste året har totalt rasat igen. Om hennes historia är sann hade hon här haft en bra möjlighet att faktiskt stärka förtroendet, genom att berätta vad som hänt med en gång. Istället väljer hon att att ljuga och rasera.
Lär nog återkomma här lite då och då ett tag framöver, dessvärre.
Publicerat av Anton