Ett par steg tillbaka

Hej igen! Det var ju ett tag sen sist. Livet har rullat på, och vi har trots allt klarat oss ganska bra. Klarade tentan förresten. Blev godkänd, inte mer.

Trodde nog inte att det skulle bli fler blogginlägg. Det har liksom inte riktigt känts som om behovet funnits. Men den här soppan tar visst aldrig slut. Den här gången vet jag iofs inte om det hänt nåt allvarlig. Förmodligen inte, men trots det är det som hänt tillräckligt. Tycker jag i alla fall.

Förra veckan skulle A på personalfest. Det kändes någorlunda okej, även om jag var lite orolig. På sin datorinloggning på vår gemensamma dator har hon sparat lösenordet till Facebook. Det gör att jag genom den datorn kan komma åt hennes Facebook, vilket hon också vet. Förra veckan var jag inne flera gånger, av oro för personalfesten. På fredagen dök det helt plötsligt upp ett meddelande från en kvinnlig tjejjobbarkompis om något banalt som hade med jobbet att göra. Med meddelandet kom också en historik på tidigare konversation, som A uppenbarligen hade raderat. A hade skrivit:

Hej! Jag vill inte att så många känner till den där stalkerkillen, vet ju inte vem han är så därför kommer jag svara lite neutralt på den frågan i min logg så vet

Men för dig kan jag säga att han inte skickat nåt mer men man vet ju aldrig…

Så A har haft en okänd stalkerkille efter sig? Det var mer än jag visste. Första tanken var att hon hade haft en intensiv SMS-kontakt med någon när hon var på jobbet och att jobbarkompisen hade frågat, och A hittat på en historia om en stalker. Jag insåg att det iofs var lite långsökt. Samtidigt gnagde det att hon inte sagt något om stalkern, och att hon raderat meddelandet från jobbarkompisen, uppenbart för att jag inte skulle läsa det. I A’s öppna Facebooklogg hade jobbarkompisen frågat om ”idioten”, och A svarade att han försvunnit och inte kommit tillbaka. Det där var ju uppenbarligen inte heller sant, eftersom hon i det privata meddelandet till jobbarkompisen skrev att hon inte visste vem det var.

Jag bestämde mig dock för att inte göra någon stor sak av det förrän jag checkat av med A, så när hon kom hem på kvällen frågade jag lite halvintresserat vad diskussionen i hennes logg handlat om. Hon hänvisade till en historia som jag visste inte var sann. Så nu var det uppenbart att hon ljög.

Nästa morgon frontade jag henne. Då berättade hon följande historia:

Ett för henne okänt mobilnummer hade en dag SMSat till henne och frågat vad hon gjorde. Hon svarade med att fråga vem personen var. Efter att ha konstaterat att hon inte kände personen hade hon fortsatt SMSa med honom. När han började komma in på sex insåg hon att det hon höll på med var fel, och bad att få avsluta kontakten. Han gav sig inte och hon hotade med att polisanmäla honom. Efter det slutade han höra av sig.

Jag bad henne visa mig SMSen. De hade hon i vanlig ordning raderat. Det fanns därmed inga bevis för att det hon sa var sant, också det i vanlig ordning. Däremot kunde hon visa att hon mailat till sin mobiloperatör och frågat om det gick att blocka någon från att skicka SMS, och fått svar från dem. Hon menar på att hon skämdes över att hon börjat SMSa med killen och därmed inte vågat berätta något för mig eftersom hon insåg att det var fel. Å andra sidan menar hon på att hon faktiskt avslutat det hela, och att hon själv var glad över att hon faktiskt lyckats med det.

Om hennes historia är sann är det iofs ett framsteg att hon lyckats sluta i tid, hon har haft ett ”återfall” som hon lyckats hantera någorlunda. Å andra sidan är ett återfall alltid ett varningstecken. Att låta bli att berätta något är dessutom en sak, att ljuga mig rakt upp i ansiktet en annan. Hon borde berättat, och hon borde sparat SMSen för att styrka sin historia.

Även om hennes historia kan vara sann. Den hänger ju faktiskt hyfsat ihop, så finns det ju alternativa historier som också hänger ihop. T.ex. skulle hon kunnat haft en affär med en kille. När hon velat avsluta har han fortsatt att vilja ha kontakt. Till slut har hon tröttnat och skrivit till sin mobiloperatör och frågat om hon kan blocka numret, och slutligen hotat att polisanmäla honom. Det är ju också ett sannolikt händelseförlopp.

Det lilla, lilla förtroende jag lyckats bygga upp under det senaste året har totalt rasat igen. Om hennes historia är sann hade hon här haft en bra möjlighet att faktiskt stärka förtroendet, genom att berätta vad som hänt med en gång. Istället väljer hon att att ljuga och rasera.

Lär nog återkomma här lite då och då ett tag framöver, dessvärre.

Misslyckad tenta?

Nyss hemkommen från studieorten där jag skrivit tenta större delen av eftermiddagen och kvällen. För första gången känns det verkligen som om det gick urdåligt. Hann inte med sista frågan, och missade således 10 poäng rakt av. Hann inte heller med en del av delfrågorna på de andra frågorna.

Som om inte mitt självförtroende var tillräckligt dåligt så kommer det här. Studierna har ju varit det som hållt uppe självförtroendet tidigare.

Och i bakhuvudet finns ju hela tiden en tanke om vad det är som gjort att det blivit såhär. Nu är det väl orättvist att lägga all skuld på A, jag har ett eget ansvar också, men det är f-n inte lätt att fokusera på studierna när man tvingas hålla hjärnan sysselsatt med hennes otrohetsaffärer hela tiden.

Hoppas verkligen att jag trots allt lyckas bli godkänd på kursen. Fixar inte mer skit just nu.

Ångest

Så kom den – ångesten. Idag mår jag inte bra. A jobbar och jag är själv hemma med alla fyra barnen. Har tusen saker jag borde göra, men kan inte förmå mig att ta tag i nåt. Känner mig nedstämd och på dåligt humör. Känner att jag skriker åt barnen hela tiden, vilket i sin tur gör att jag ständigt har dåligt samvete.

Var väl bara en tidsfråga innan det skulle komma, men jag hade nästan börjat hoppas.

Håller jag på att bli galen?

Börjar bli lätt orolig för mig själv. Förutom de få dagar jag krisade förr veckan mår jag inte i närheten så dåligt som efter de förra otroheterna. Konstigt! Känns som om jag borde må skit. Den här gången var ju egentligen mycket värre. Dels för att det upprepade sig trots otaliga löften om att det aldrig skulle hända igen. Dels för att hon tagit hem Christer i vårt hem, och låtit honom sova i vår säng, i samma rum som vår son.

Just nu känner jag mig mest likgiltig inför det där. Det känns som om det inte betyder nåt.

Igår skar det dock till lite när jag insåg att A verkligen höll på att utveckla mer känslor för Christer och att hon ett tag inte riktigt visste vad hon ville. Så har det inte varit med de andra. När A insåg hur ledsen det gjorde mig gjorde hon dock sitt bästa för att få mig att tro att det inte varit så, och ganska snart försvann de negativa tankarna.

Väntar bara på att allt ska slå ner som en blixt och känner mig väldigt förvirrad. Tills dess försöker jag dock leva på så vanligt som möjligt, och för tillfället känns det ganska bra.

Annorlunda söndag

Igår gjorde jag nåt som jag inte riktigt trodde om mig själv. Jag tog kontakt med Henriks sambo, H. Vi känner inte varandra sen tidigare, även om vi har flera gemensamma vänner. Tills igår morse visste H inte alls vem jag var.

Jag vet inte om det var rätt eller fel. Om jag utgår från mig själv vet jag dock att jag skulle velat veta. Jag berättade för henne vad som hänt.

Ett par timmar senare fick jag svar. Av förståeliga skäl var hon förvirrad och visste inte vad hon skulle tro. Vi hade mycket kontakt under dagen och jag skickade även över A’s meddelande till Henrik. Det som utlöste allt.

Henrik har tydligen valt att neka till att han haft någon kontakt med A, förutom ett grattis-SMS när han blev pappa. Det slutade med att H ringde och pratade med A för att få höra det från någon annan än mig.

Som sagt – en mycket annorlunda söndag. Dessutom blev det dålig stämning mellan mig och A. Jag upplevde det som att hon blev sur för att jag satte Henrik i klistret, och jag tyckte inte riktigt att det var där hon skulle ha sina sympatier i det här läget. Kanske missförstod vi varandra, och det kändes som om vi redde ut den diskussionen.

Kändes som om vi, trots allt, var ganska nära varandra igår.

- Posted using BlogPress from my iPhone

När hjärta och hjärna säger olika saker

Hjärnan säger att det som hänt är för djävligt, att jag borde be A dra åt h e A dra åt h-e, att jag sannolikt kommer att bli sviken igen, att det här aldrig kommer att ordna sig och kännas bra.

Hjärtat säger att det fortfarande är min A, som jag valt att leva med, att hon är sjuk och behöver hjälp. Hjärtat vill bara hålla om och krama A.

Av någon anledning är det hjärtat som styr mig just nu. Det känns som jag tämligen villkorslöst är på väg tillbaka. Inte helt villkorslöst iofs. Ett absolut krav är att A söker  hjälp. Det är A med på.

Just nu känns det som om vi försöker leva ungefär som vanligt, och konstigt nog går det ganska bra. Jag är iofs ledsen till och från, men inte alls i samma utsträckning som vid förra otroheten. Konstigt. Det borde vara värre den här gången.

Kanske behöver jag också hjälp och någon att tala med. Risken är att jag tränger undan alla de jobbiga känslorna, och att det är därför det ändå känns ganska okej.

Och ännu mer

Christer har varit hemma hos oss. De har haft sex på vår vardagsrumssoffa. Två gånger.

Som om det inte var nog med det har han sovit i vår säng. I vårt sovrum sover fortfarande bebisen på nätterna. Christer har med andra ord delat sovrum med min fru och mitt barn efter att han och A haft sex.

Fy fan.

SMS till A

Jag kämpar hela tiden för att försöka hitta nåt att hänga upp ett förtroende för dig på igen. Det kanske inte känns så för dig eftersom du säkert upplever att jag snokar. Men det är mitt sätt att försöka hitta en gnutta av hopp i det här. Om du vid något tillfälle talar sanning vad gäller nåt jag hittat så har jag åtminstone nåt att bygga på. Tyvärr känner jag att det inte funkar särskilt bra. Kroken som jag försöker hänga upp förtroendet på flyttas runt hela tiden av dig. Du måste bestämma dig för om det verkligen är mig och barnen du vill ha i ditt liv. I så fall måste du hjälpa mig, inte motarbeta mig. För varje gång du flyttar kroken går jag sönder lite, och snart orkar jag inte mer. Eller så hittar jag inget mer som jag kan kolla. Du kanske skulle tycka det vore bra, för då slutar jag snoka, men utifrån min synvinkel innebär det att kroken är borta, och om kroken är borta finns det nog inte så mycket mer för oss att säga till varandra. Så vill jag inte ha det! Vill du?

Ännu mer

Igår var en ganska bra dag, tills kvällen kom. Jag var trots allt på gott humör, och beredd att fortsätta jobba med förhållandet, under vissa villkor.

I går kväll hittade jag dock ”bevis” för ännu än flirt, en kille på A’s jobb – Christer. Eftersom hon hittills inte erkänt något annat än det hon vet att jag kan bevisa, valde jag att inte berätta vad jag visste, utan lät henne veta att jag visste nåt, och att en förutsättning för att jag ska kunna återskapa nån form av förtroende igen är att hon börjar berätta sanningen, och hela sanningen. A berättade då att hon och Christer hade regelbunden kontakt via SMS, och ibland Facebook och mail. De hade träffats på stan en gång också, men inget hade hänt. I vanlig ordning ”betydde det inget” utan var bara lite spännande. Att hon bett honom att i ett mail berätta om sig själv, sin bakgrund och sin livssituation vara bara för att hon var intresserad av honom som kompis. Att han erkände att han var besviken över att hon var gift, och dessutom beskrev det som en drog att vänta på hennes SMS föranledde henne tydligen inte att göra någon annan bedömning.

Jag packade en väska och gick. Dessvärre kom jag fram till att jag gått ifrån såväl nycklar som väskan med skoluppgifter och kurslitteratur, så jag kände mig tvungen att återvända hem. Sov dock på soffan i natt. Tror det är andra gången det hänt under alla otrohetsaffärer. Så här nära en total brytning har vi aldrig varit.

Jag har insett att A har problem som kräver professionell hjälp. Oavsett om hon ska gå vidare med mig eller vi ska gå vidare på varsitt håll kommer hon inte att klara ett förhållande utan att ha tagit tag i sina problem.

Så var lämnar det mig? Är det mer acceptabelt för att hon är sjuk? Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att det gör precis lika ont och att jag går sönder lika mycket.

Hungerskänslor

Jag borde nog ta hand om mig själv bättre. Orkade inte bry mig om mat när jag åkte i morse, och var inte särskilt hungrig när det var lunchdags, så jag har inte ätit sen frukost i morse, och det är ett par timmar till hemkomst. Det får mig förmodligen att känna mig ännu eländigare just nu.